måndag 20 februari 2017

Gamla Barnsjukhuset i Göteborg

Ibland får man överraskningar i livet som enbart är positiva.

När jag är ute och promenerar här runt Ytterby så ser man oftast samma personer som också tar sig en liten tur till fots och jag är en sån där människa som inte kan låta bli att le och säga hej när vi möts. Eftersom det i princip bara är vi på vägen. Jag tycker inte om att inte säga något eller att låta bli att skicka iväg ett leende. Det vore som att signalera att den andra människan inte existerar och det tycker inte jag är speciellt trevligt. Så gammaldags är jag...eller är det att vara gammaldags?

Med somliga blir det att man börjar prata så smått och det var det som hände med den gamla damen i somras.

Döm om bådas vår förvåning när det visar sig att hon har arbetat på Barnsjukhuset i Göteborg under precis den tid som jag ofta var inlagd där.

Troligtvis har hon också arbetat just på den avdelning där jag var inlagd. Alltså...hur underligt är inte detta? 

Vi bestämde att vi skulle träffas och nu har jag varit hos henne några gånger och jag har fått se en hel massa med gamla bilder från sjukhuset!

Mellan år 1959 och 1963 var jag stamgäst på sjukhuset. Låg inlagd en vecka, hemma en vecka, sen en vecka på sjukhuset igen. Det var mina njurar som krånglade och jag hade ständig feber och jag var jämt trött och matt. Svimmade en hel del. Men som tur är blev jag frisk när jag kom in i puberteten.

Har många minnen från sjukhuset. Ibland satt jag vid ett av de stora fönstren och såg ut över Slottsskogen. Föreställde mig hur glada och lyckliga de friska var som gick runt därnere i parken. Önskade mig dit och ville bara få vara frisk. 


Men jag trivdes ändå på sjukhuset i stort. Tillbringade så mycket tid där så det blev som mitt hem till slut. Vi fick besök av en boktant och vi fick även hjälp med vårat skolarbete. Men roligast var nog när pysseltanten kom. Det var så spännande och hon var så snäll. Jag fick göra en tax som jag hade kvar väldigt länge. Tror den ligger kvar i nån gammal resväska...

Här är pysseltanten...kanske inte just den som var hos mig men det är under samma tid...



När jag låg inlagd röntgades jag ofta. Det var rena tortyren. Man lade en tung platta över magen och spände åt HÅRT med några slags band. Det gjorde ONT men inte grät jag inte. Visste nånstans att det var nödvändigt för att de skulle förstå och veta hur jag skulle behandlas. Vägen från salen där jag låg till röntgen gick genom lååånga korridorer. Röntgen låg längst ner så det blev en lång promenad fast jag behövde inte gå själv utan jag låg så gott på en brits. 


Sist vi träffades I och jag så berättade jag för henne att jag kommer ihåg en Syster Ulla. Hon hade en lite annorlunda mössa än de andra systrarna. Jo men visst, I kommer mycket väl ihåg Syster Ulla och anledningen till hennes annorlunda mössa var att hon var utbildad på Sophiahemmet i Stockholm, en så kallad Sophiasyster. 

Inte nog med det, I hade också flera bilder med Syster Ulla. Det kändes märkvärdigt att få se henne igen. Jag kan inte påstå att jag kände igen henne för jag tyckte som liten att hon var så gammal men det ser jag ju nu att hon inte var...men allt är ju relativt. Jag är ganska hundra på att detta är den sjuksköterska jag kommer ihåg från min tid på sjukhuset. Märkligt och mycket roligt!!

Här är hon. På den första bilden kan man nästan tro att det är jag som ligger där i sängen. Men det kan inte vara jag för jag hade aldrig håret så som flickan har på bilden. Det hade ju varit stort om det verkligen varit jag!


Det är så otroligt spännande för mig att få se dessa bilder. Jag kommer så väl ihåg hur avdelningen såg ut. När jag beskrev den för I så var det precis så som hennes avdelning såg ut så väldigt mycket pekar på att I verkligen arbetat på samma avdelning där jag låg inlagd. 

När jag tittar på bilderna så stämmer det med allt jag kommer ihåg. Känner inte igen några av barnen, utom möjligen en men jag är alldeles för osäker på henne. Historien kring henne stämmer ändå med det jag upplevde. Hon låg inlagd väldigt länge och blev nästan en maskot för personalen. Hon kallades för Heffaklumpen, lite hjärtligt så där (hon var lite rundlagd). Jag kommer ju ihåg en flicka som alltid var där närhelst jag blev inlagd. Hon var en liten lurifax och väldigt rolig. Livade upp salen en hel del med diverse hyss. Haha 

Här sitter hon i mitten av barnen. De sitter vid bordet som stod i mitten av den stora salen där jag oftast var inlagd. Där fanns ca 10 sängar och jag ville alltid ha fönsterplats för då kunde man kika ut mot Slottsskogen...men jag blev aldrig placerad där. 


Stora fönster i den pampiga stora salen.


Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om dessa år men då blir det ett väldigt långt inlägg...så jag nöjer mig för idag.

Tack snälla I för alla fina bilder. Hon förekommer själv på några men eftersom hon inte vill bli exponerad över internet så respekterar jag det och publicerar ingen sån bild. Tyvärr för hon är så fin.


Alla bilder lånade och avfotade från I. Olssons bildskatt.



6 kommentarer:

  1. Vilket sammanträffande!
    Här hälsar nästan alla på varandra när man är ute på promenad.
    Tycker det är trevligt.

    SvaraRadera
  2. Vilken himla tur att du blev frisk.
    Å vad härligt att återknyta till barndomen med foton och personal.

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det var sååå skönt att bli frisk men jag missade en del i skolan men det är glömt sen länge...

      Radera
  3. Tur att du blev frisk. Var ofta på Akuten där jämt o ständigt under 1962-69. Blev även op där 1967. Alla var så underbara. Saknade även en del trevliga peroner där. Kände mej trygg där. Men det var bäst att bli frisk fort. Fina bilder, känner igen den långa korridoren där. Kämpa.

    SvaraRadera