fredag 24 februari 2017

Västtrafiks seniorkort

Nu är det nedräkning för min del. 

Mycket snart blir jag ålderspensionär och det betyder att jag får resa gratis inom hela Kungälvs kommun!! Kan knappt vänta...

För det betyder att jag kan ta mig ut till havet varenda dag om jag så vill. Varför har jag inte gjort det förut kanske du undrar....av den enkla anledningen att jag inte haft råd. Så att jag nu kan ta mig till min favoritplats i kommunen (Marstrand) kommer att ge mig så mycket mer livskvalitet. 

Jag är evigt tacksam för Kungälvs kommun som äntligen drivit igenom denna politik. 

Det ger fattigpensionärer och även andra pensionärer en frihet som är ovärderlig. Tänk att plötsligt kunna ta sig hit och dit utan att behöva bekymra sig om att det kostar pengar. Det är frihet det!!


 Whoppeeee...Marstrand here I come...


torsdag 23 februari 2017

Iris - en favoritblomma

Jag är väldigt svag för irisar av alla de slag. Nu har jag inga egna nånstans men skulle önska mig några plantor. 

De älskar att växa i sandhaltig jord och min är lerjord så om jag ska skaffa några plantor får jag ordna med jorden så att de trivs.

Det finns olika sorter av iris och de vanligaste här i Sverige är väl kanske de där små bedårande söta som är i lökform.

Men som sagt så finns det så många andra helt otroligt vackra varianter.

På mitt Pinterestkonto har jag en egen anslagstavla med bara irisar. 

Här är några bilder från mitt konto. 

Iris Ensata Momogasumi


Iris variegata


Skäggiris Afternoon Delight


Iris Fortune


Skäggiris Art Show


måndag 20 februari 2017

Gamla Barnsjukhuset i Göteborg

Ibland får man överraskningar i livet som enbart är positiva.

När jag är ute och promenerar här runt Ytterby så ser man oftast samma personer som också tar sig en liten tur till fots och jag är en sån där människa som inte kan låta bli att le och säga hej när vi möts. Eftersom det i princip bara är vi på vägen. Jag tycker inte om att inte säga något eller att låta bli att skicka iväg ett leende. Det vore som att signalera att den andra människan inte existerar och det tycker inte jag är speciellt trevligt. Så gammaldags är jag...eller är det att vara gammaldags?

Med somliga blir det att man börjar prata så smått och det var det som hände med den gamla damen i somras.

Döm om bådas vår förvåning när det visar sig att hon har arbetat på Barnsjukhuset i Göteborg under precis den tid som jag ofta var inlagd där.

Troligtvis har hon också arbetat just på den avdelning där jag var inlagd. Alltså...hur underligt är inte detta? 

Vi bestämde att vi skulle träffas och nu har jag varit hos henne några gånger och jag har fått se en hel massa med gamla bilder från sjukhuset!

Mellan år 1959 och 1963 var jag stamgäst på sjukhuset. Låg inlagd en vecka, hemma en vecka, sen en vecka på sjukhuset igen. Det var mina njurar som krånglade och jag hade ständig feber och jag var jämt trött och matt. Svimmade en hel del. Men som tur är blev jag frisk när jag kom in i puberteten.

Har många minnen från sjukhuset. Ibland satt jag vid ett av de stora fönstren och såg ut över Slottsskogen. Föreställde mig hur glada och lyckliga de friska var som gick runt därnere i parken. Önskade mig dit och ville bara få vara frisk. 


Men jag trivdes ändå på sjukhuset i stort. Tillbringade så mycket tid där så det blev som mitt hem till slut. Vi fick besök av en boktant och vi fick även hjälp med vårat skolarbete. Men roligast var nog när pysseltanten kom. Det var så spännande och hon var så snäll. Jag fick göra en tax som jag hade kvar väldigt länge. Tror den ligger kvar i nån gammal resväska...

Här är pysseltanten...kanske inte just den som var hos mig men det är under samma tid...



När jag låg inlagd röntgades jag ofta. Det var rena tortyren. Man lade en tung platta över magen och spände åt HÅRT med några slags band. Det gjorde ONT men inte grät jag inte. Visste nånstans att det var nödvändigt för att de skulle förstå och veta hur jag skulle behandlas. Vägen från salen där jag låg till röntgen gick genom lååånga korridorer. Röntgen låg längst ner så det blev en lång promenad fast jag behövde inte gå själv utan jag låg så gott på en brits. 


Sist vi träffades I och jag så berättade jag för henne att jag kommer ihåg en Syster Ulla. Hon hade en lite annorlunda mössa än de andra systrarna. Jo men visst, I kommer mycket väl ihåg Syster Ulla och anledningen till hennes annorlunda mössa var att hon var utbildad på Sophiahemmet i Stockholm, en så kallad Sophiasyster. 

Inte nog med det, I hade också flera bilder med Syster Ulla. Det kändes märkvärdigt att få se henne igen. Jag kan inte påstå att jag kände igen henne för jag tyckte som liten att hon var så gammal men det ser jag ju nu att hon inte var...men allt är ju relativt. Jag är ganska hundra på att detta är den sjuksköterska jag kommer ihåg från min tid på sjukhuset. Märkligt och mycket roligt!!

Här är hon. På den första bilden kan man nästan tro att det är jag som ligger där i sängen. Men det kan inte vara jag för jag hade aldrig håret så som flickan har på bilden. Det hade ju varit stort om det verkligen varit jag!


Det är så otroligt spännande för mig att få se dessa bilder. Jag kommer så väl ihåg hur avdelningen såg ut. När jag beskrev den för I så var det precis så som hennes avdelning såg ut så väldigt mycket pekar på att I verkligen arbetat på samma avdelning där jag låg inlagd. 

När jag tittar på bilderna så stämmer det med allt jag kommer ihåg. Känner inte igen några av barnen, utom möjligen en men jag är alldeles för osäker på henne. Historien kring henne stämmer ändå med det jag upplevde. Hon låg inlagd väldigt länge och blev nästan en maskot för personalen. Hon kallades för Heffaklumpen, lite hjärtligt så där (hon var lite rundlagd). Jag kommer ju ihåg en flicka som alltid var där närhelst jag blev inlagd. Hon var en liten lurifax och väldigt rolig. Livade upp salen en hel del med diverse hyss. Haha 

Här sitter hon i mitten av barnen. De sitter vid bordet som stod i mitten av den stora salen där jag oftast var inlagd. Där fanns ca 10 sängar och jag ville alltid ha fönsterplats för då kunde man kika ut mot Slottsskogen...men jag blev aldrig placerad där. 


Stora fönster i den pampiga stora salen.


Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om dessa år men då blir det ett väldigt långt inlägg...så jag nöjer mig för idag.

Tack snälla I för alla fina bilder. Hon förekommer själv på några men eftersom hon inte vill bli exponerad över internet så respekterar jag det och publicerar ingen sån bild. Tyvärr för hon är så fin.


Alla bilder lånade och avfotade från I. Olssons bildskatt.



söndag 12 februari 2017

Mitt piano

Vad ska jag göra med mitt piano?

Jag lärde mig spela piano när jag var runt 6 år och höll på ett tag så jag kan spela hyfsat. Men jag är riktigt ringrostig och nuförtiden spelar jag väldigt sällan.



Några år efter att jag flyttat hemifrån fick jag överta pianot som stått hemma hos mina föräldrar och det är jag glad för. Pianot har fått följa med mig i alla flyttar jag gjort. Det är några stycken. Låt mig se....

Jo, fyra flyttar blir det. Den längsta flytten var när jag flyttade från Strömstad till Målsryd utanför Borås. 

Det är ganska dyrt att flytta ett piano...och pianot är tungt så man kan glömma att flytta det själv. Att anlita en flyttfirma som kan flytta piano blir helt enkelt nödvändigt.

Ibland går jag i funderingar om att sälja/skänka bort mitt piano (eftersom jag spelar så sällan) men det slutar alltid med att jag ändå inte gör det. Det skulle krossa mitt hjärta på nåt vis. 

Vem vet, ibland slår ju faktiskt lusten att spela till och då kan jag jag sitta länge och klinka och det är jätteroligt. 

Sen är det också väldigt givande att ha vänner som kan hantera instrumentet och då kan jag njuta på riktigt. 

Så, nej, jag behåller pianot. Nu får det stå kvar där det står och så kom jag på nu att jag nog borde stämma det...




Mimers hus

Jag älskar biblioteket i Kungälv.  Det finns en liten filial i Ytterby också men där finns inte så mycket att välja på. Men jag är där ofta. Det ligger bara nån minuts gångväg från mig.

Bibban i Kungälv är inhyst i en större byggnad som kallas Mimers hus. Eller det heter väl numer Mimers Kulturhus.

Där huserar också gymnasiet,  en större teaterscen och mindre föredragsscener eller det kanske "bara" är en. Vidare ett mysigt café och en utställningshall där det pågår olika utställningar av konstverk.

Mimers hus genomgick i höstas en renovering och jag är jättenöjd med resultatet.

Nu möts man av mysiga sittplatser med vackra kuddar, caféet med sina gäster och barn som leker i deras egen vrå i entrén.

Efter renoveringen har det också installerats fina hängande konstverk och vackra lampor. Ja jag njuter av att vara där.




Så här presenterar Kungälvs kommun sitt nya kulturhus





fredag 10 februari 2017

Fredag

Denna fredag har varit en något diffus dag. Mörkt ute och jag känner mig avslagen och trött. Nu vill jag ha sooooooool!!

Började i alla fall dagen med att göra min årliga check hos läkaren. Nödvändigt när man börjar närma sig ålderdomen och diverse skavanker smyger sig på. 

Jag hade en lapp med fem olika frågor till läkaren. Förutom de prover jag då tog som var bra utom en då. Mina blodfetter är alldeles för höga. Det ligger i familjen så jag får snällt börja ta statiner igen. Förra året tog jag några månader men slutade på grund av olika orsaker, ingen av dem berodde på biverkningar dock. Men att de fungerar vet jag så det är lika bra att börja ta dem igen. 

Jag vill också försöka trappa ner min Citalopram. Tar 40 mg för tillfället och det var högst nödvändigt för ett antal år sen. Men nu fick jag se på bipacksedeln att äldre inte ska ta över 20 mg tror jag det var. Så jag vill försöka gå ner till åtminstone 30 mg i första rundan. 

Jag ska trappa ner VÄLDIGT försiktigt, jag är livrädd för att bli sjuk igen. Den där paniken är det värsta jag varit med om så det vill jag inte ha tillbaka!

Det ligger faktiskt lite snö på marken här just nu så därför fick jag ju ta på mig söta blå tossor på vårdcentralen.



Efter detta läkarbesök hade jag bestämt träff med min syster. Vi skulle äta lunch men därav blev intet för mina föräldrar kikade in så det blev semlor istället. Haha...och jag som hade så höga blodfetter....uuuhh

Men vi var inte ledsna...nej då...vi åt och gottade oss. Får köpa medicinen imorgon...



Sen fick jag ju gå hem och laga mat för hos min syster blev det ju tji.

Men jag åt nåt väldigt gott. Milde himmel så gott det var. Linssoppa med chapati till. Mumsimums




Nu ska jag sitta här och forska lite och sen blir det På spåret.

Hoppas ni har en fin fredagkväll.

tisdag 7 februari 2017

Många tankar...


Ja, många tankar får jag när jag tittar på denna bild. Eller kanske snarare frågor.

Vilken båt står de framför? Även om jag misstänker att det är ångbåten "Bohuslän" som trafikerade sträckan Göteborg - Lysekil - Smögen - Kungshamn i över 4 decennier. När jag var runt 7-8 år åkte jag också med denna vackra ångbåt från Göteborg till Smögen. Min pappa filmade med en gammal kamera när vi passerade den smala Sotenkanalen strax innan Lysekil och därför kommer jag ihåg denna resa. 





Men på bilden är det inte jag som syns utan det är från vänster Jenny, sen hennes syster Anna. De var min morfars systrar. Kvinnan med den härligt nostalgiska mjölkkannan är min egen kära mormor Berta och till höger står min moster Signe. 

Moster Signe bodde ett tag i Smögen så jag tror de har kommit dit för att hälsa på henne. Om inte nån av mina kusiner som läser det här kanske har en annan uppfattning?

Jag tycker bilden är underbar. Försöker tidsbestämma den...gissar på nånstans runt...hmm...moster Signe var född 1918 och hon är väl kanske runt 20 år på bilden. Det skulle i så fall betyda att bilden är runt 1938 -40. Jenny skulle i så fall vara drygt 50 år och Anna drygt 40. Min mormor med mjölkflaskan är då närmare 60.

Har ni tänkt på en sak? Alla har en huvudbonad på sig. Men alla är olika, men täcka huvudet det skulle man då. Kan inte låta bli att tänka på de muslimska kvinnor som idag bär hijab och som ofta får utstå onödigt mycket ifrågasättanden. Men det får bli ett eget inlägg nån gång.

Tillbaka till bilden. Mjölkkannan. Alltså, vad underbart. Jag har lite minnen från när jag var liten då vi bodde i Grebbestad under somrarna. När det skulle handlas gick man först till bageriet för där fanns brödet som vi behövde. Sen gick man tillbaka åt andra hållet mot mjölkbutiken. Där lämnade man fram kannan och så fyllde den vitklädda personalen på kannan med färsk mjölk. Det var väldigt vitt inne i de där butikerna och det doftade sött. 

Nästa stopp var kanske in till Stangs livsmedel om vi behövde kött eller något annat liknande. Fisk köptes aldrig. Det fiskades upp i havet av morfar. 

Mjöl, smör och socker handlades i Norge. Det var billigare där då och Norge ligger inte långt från Grebbestad. 

Kolla också in kläderna. Jag tycker om moster Signes klänning. Den är vacker.

Undrar vad Jenny har i sin väska? Hon var en godmodig, frodig och snäll kvinna. Hennes syster Anna som står bredvid var jag däremot rädd för. Hon var en sträng lärarinna som undervisade barn i Näsinge på landet norr om Strömstad. Min syster och jag hade svårt för henne. Jenny och Anna var verkligen varandras motsatser. 

Moster Signe och hennes barn besökte vi ofta när jag växte upp. De bodde nere i Karlskrona och vi tyckte de bodde så flott för de hade en stor modern lägenhet i stan. Signes man var chef för en Konsumaffär och på den tiden var det stort så vi nästan bugade och neg för honom. För min familj var ju en "enkel" arbetarfamilj. 

Spännande med gamla bilder.