måndag 18 september 2017

Jag går på kurs i känslohantering

Jag har väl troligen berättat det här ett antal gånger förut så med risk för att ni slutar tvärt att läsa så säger jag det en gång till. Jag har i så gott som hela mitt liv haft ångest som senare i livet utvecklade sig till svår panikångest. Men jag ska fatta mig kort.

Idag mår jag bättre än jag nånsin gjort men jag har en sak kvar. Fast nu ska jag genast rätta mig, eller förtydliga. Min ångest finns kvar (den kan man aldrig bli av med helt även om en del påstår det, ångest är en naturlig del i livet, men några av oss får överdriven ångest vid "fel" tillfälle).

Så alltså, min ångest har jag kvar och jag har fortfarande känning av panikångest då och då MEN och detta är ett viktigt men. Jag kan numer handskas med ångesten, eller som jag brukar säga till mig själv när den visar sitt fula tryne: "nej men hej! Jaså, är du på besök igen? Jaja, sitt här en stund då om du så gärna vill men jag tänker inte sluta göra det jag gör nu bara för att du är här! Bara så du vet."

Detta är en teknik jag lärt mig genom åren. Det är en del av KBT (Kognitiv Beteende Terapi) och den fungerar jättebra på mig. UTOM på en sak. När jag reser.....där är det som om att min ångest blommar ut fullständigt. Jag får inga panikattacker men jag blir allmänt orolig och stressad och det sätter sig till slut på magen som gör att jag får väldigt ont och måste vara nära en toalett hela tiden.

Så vill jag inte ha det så jag gick till vårdcentralen och hade sån tur att de precis skulle starta upp denna kurs i så kallad känslohantering. Det betyder mycket teori och sen praktik. Man får hemläxor och det tar mycket tid med en sån här terapi i KBT:s anda. Men det är värt det. Nu har jag också skaffat en arbetsbok och den har jag kvar sen efter de 9 gånger som vi har tillsammans.

Vi är en grupp med ca 5-8 personer och två psykologer som leder kursen. Varje gång är på 2 timmar så det händer en del. Det är nyttigt att vara i grupp. Vi får ta del av varandras tankar och strategier.

Men det är också svårt att lära sig de saker som till exempel att förstå en känsla, dela upp den i bitar och sen försöka ändra sitt beteende. Skitsvårt och den här veckan har jag verkligen haft otroligt svårt för att göra mina hemläxor. Kanske beroende på att jag blivit förkyld och är trött. Orkar inte riktigt ta tag i det där med KBT då. Men det är ok enligt psykologerna och jag får väl tro dem.

En sak inser jag när jag håller på med den där KBT:n och det är att ganska mycket energi går åt för mig att hantera min ångest. Så det är kanske inte konstigt att jag ibland känner mig lite sliten.

Jag kan ta ett exempel. När jag tänker tillbaka på händelsen så kan jag tycka att det verkligen är en banal sak, men det är det ju inte i stunden. Då slår ångesten och paniken till.

Det var förra veckan när jag skulle ta bussen in till Kungälv. Numer kan jag åka buss utan att känna någon direkt ångest....förutsatt att ingen "konstigt" händer. Förra veckan hände något som min lilla goa hjärna tyckte var hotfullt. Bussen körde väldigt nära trottoarkanten, nästan så att den började luta....lätt överdrift från  min sida...men det var så jag såg det då.

Direkt började det låta i mitt huvud. "Herregud, tänk om vi välter när han kör ut bussen från trottaren"..och jag ser allt väldigt tydligt i bilder vad som skulle hända: jag går på bussen, sätter mig på vänster sida, den sida som kommer att välta neråt när han kör ut från trottoaren. Chauffören kör ut och bussen välter...jag före och får allt pick och pack på mig...

Ja...så där mal det på i huvudet. Numer vet jag ju med mitt förstånd att det är min hjärna som överdriver och jag bryr mig inte längre. Jag går alltså på bussen i alla fall. Men det hade jag inte gjort för några år sen...Likväl har jag ju känslor av ångest och panik som jag försöker acceptera och låter dem passera. Det fungerar men det går åt väldigt mycket energi.

Och nej, bussen välte inte....

Kanske jag skulle sätta mig med mitt KBT-arbete i alla fall...hmm...eller också släktforskar jag...eller spelar Cookie Jam...valen är många!





1 kommentar:

  1. Ångest och panikångest är verkligen inte lätt att hantera.
    Bra för dig att du tar tag i det igen och går i terapi.
    Jag är aningen konstig, ren KBT har aldrig fungerat på mig.

    Kram och ha en fin vecka!
    Ps. Jag målar oxå men just för tillfället får jag inte till det. Intresset ligger på hyllan tills vidare.

    SvaraRadera