Det är sånt som jag går omkring och funderar på. Inte grubblar men tänker.
Har jag alltid gjort så det är inget nytt. Förr skrev jag alltid ner saker som kändes viktigt som hände mig eller sånt jag gick och tänkte på. Men det blir inte så ofta nu. Tankarna samlas istället i hjärnan....och där blir det fort fullt, så nu får jag nog börja skriva ner mina tankar igen. Haha
Jag börjar med en text som jag skrev ner för fyra år sen. Vill också säga att jag nog försonat mig lite mer med att det en dag tar slut men det är fortfarande lika sorgligt. Tycker inte heller längre att livet till största delen är ett sorgligt kapitel - det beror på hur man förhåller sig till det hela - om det ska upplevas sorgligt eller åtminstone lite glatt. Jag är numer åt det glada hållet och försöker ta vara på varje dag, på mitt sätt.
Kallar den -
Livet.
Livet
kan vara både vackert och glädjefyllt men också svart och
sorgligt.
När
min förstfödde kom till världen drabbades jag av en insikt så
skarp att jag nästan blev galen. Jag insåg att han en dag kommer
att dö. Så sorgligt.
Jag
kände mig nästan skyldig. Detta lilla liv, så oförstört och
vackert. En dag ska han dö. Jag stod inte ut med tanken.
Nu
när jag har börjat min livs resa nerför stegen så inser jag allt
klarare att livet till allra största delen är ett sorgligt kapitel.
Inte
för att jag varit mer utsatt än andra eller råkat ut för fler
tråkigheter än andra, men bara det faktum att livet en dag tar slut
gör så ont i mig.
Jag
vill ju vara med, se vad som händer. Jag vill heller inte förlora
någon som är mig kär. De måste finnas alltid. Men det kommer de
inte att göra. Det är så trist.
Här
är jag nu. 61 år. Hela mitt liv har jag tänkt på döden.
Så
dumt. Men jag kan inte riktigt rå för det.
För
samtidigt tänker jag också på allt det vackra här i livet. Allt
som jag kan vara tacksam för och som jag kan bli glad för eller
njuta av.
En
mamma och pappa som bryr sig om mig. En underbar son och en lika
underbar dotter. Tak över huvudet. Fyrfota vänner som spinner.
Möjlighet att äta god och hälsosam mat som gör att jag känner
mig frisk. Att jag kan röra mig. Jag kan springa, hoppa, promenera,
cykla, simma och till och med klättra lite försiktigt i berg om jag
skulle vilja. Jag kan känna doft och smaker. Uppleva undret med
naturen. Sätta ett frö och följa dess utveckling. Studera en myra
som stretar med sin börda. Så liten och stark.
Tänk
att kunna se och höra. Vilken lycka. Kunna höra vindens sus, havets
vågor som slår mot stranden. Fåglar som sjunger. Barn som leker.
Vuxna som leker. Målar, dansar, sjunger.
Det
är livet. Livet kan ju vara helt underbart. Men så kommer den där
stunden när någon kär lämnar detta jordeliv. Eller att man själv
måste lämna. Så sorgligt.
Jag
tror det är det svåraste med vårt liv. Att acceptera att vi en dag
måste lämna detta jordeliv. För jag tror att om vi (jag) kan
acceptera detta faktum så blir livet lite lättare?
Jag
vet inte.
Vet
bara att jag tycker om livet med både mörka och ljusa stunder. För
så är livet. Dalar och toppar, ljust och mörkt.
En ständig
rörelse.
Vackert och tänkvärt skrivet.
SvaraRaderaJag har ofta funderat över livet och döden, gör det fortfarande.
Jag är inte rädd för att dö, så många runt omkring mig har gått över till andra sidan, somliga för tidigt, andra helt lagom.
Jag är mer rädd för att helt apropå dö, bara sådär utan att jag har hunnit med allt som ska göras innan det är tid.
Jag känner att jag skulle vilja välja min dödsdag helt på egen hand, om det vore möjligt, men det vet jag ju att det inte går om jag nu inte en dag tar saken i egna händer,
Livet är till för oss levande, något viktigt vi inte bör glömma, men ack så lätt det är när det känns tungt och svårt.
Kram
Väldigt tänkvärt. Jag är inte rädd för att dö, men jag är rädd för att dö innan jag har levt klart (om du förstår hur jag menar). Många funderar över om det finns det liv efter döden. Jag tycker att det viktigaste är att det finns ett så bra liv som möjligt FÖRE döden. Jag kommer ihåg när jag var barn och plötsligt insåg att jag en dag skulle dö. Jag blev väldigt rädd. I samma stund insåg jag att jag hade ett helr luv jag skulle leva, och det kändes som stort och ansvarsfullt att jag blev lika rädd för det!
SvaraRadera