Livet

Märker att jag börjar ändra inriktning på min blogg. Skrev förut oftast varje dag eller åtminstone flera gånger i veckan men nu är det som att jag går och samlar på texter som jag sen vill publicera.

Det är sånt som jag går omkring och funderar på. Inte grubblar men tänker. 

Har jag alltid gjort så det är inget nytt. Förr skrev jag alltid ner saker som kändes viktigt som hände mig eller sånt jag gick och tänkte på. Men det blir inte så ofta nu. Tankarna samlas istället i hjärnan....och där blir det fort fullt, så nu får jag nog börja skriva ner mina tankar igen. Haha

Jag börjar med en text som jag skrev ner för fyra år sen. Vill också säga att jag nog försonat mig lite mer med att det en dag tar slut men det är fortfarande lika sorgligt. Tycker inte heller längre att livet till största delen är ett sorgligt kapitel - det beror på hur man förhåller sig till det hela - om det ska upplevas sorgligt eller åtminstone lite glatt. Jag är numer åt det glada hållet och försöker ta vara på varje dag, på mitt sätt.

Kallar den - 

 Livet.

Livet kan vara både vackert och glädjefyllt men också svart och sorgligt.

När min förstfödde kom till världen drabbades jag av en insikt så skarp att jag nästan blev galen. Jag insåg att han en dag kommer att dö. Så sorgligt.

Jag kände mig nästan skyldig. Detta lilla liv, så oförstört och vackert. En dag ska han dö. Jag stod inte ut med tanken.

Nu när jag har börjat min livs resa nerför stegen så inser jag allt klarare att livet till allra största delen är ett sorgligt kapitel.

Inte för att jag varit mer utsatt än andra eller råkat ut för fler tråkigheter än andra, men bara det faktum att livet en dag tar slut gör så ont i mig.

Jag vill ju vara med, se vad som händer. Jag vill heller inte förlora någon som är mig kär. De måste finnas alltid. Men det kommer de inte att göra. Det är så trist.

Här är jag nu. 61 år. Hela mitt liv har jag tänkt på döden.

Så dumt. Men jag kan inte riktigt rå för det.

För samtidigt tänker jag också på allt det vackra här i livet. Allt som jag kan vara tacksam för och som jag kan bli glad för eller njuta av.

En mamma och pappa som bryr sig om mig. En underbar son och en lika underbar dotter. Tak över huvudet. Fyrfota vänner som spinner. Möjlighet att äta god och hälsosam mat som gör att jag känner mig frisk. Att jag kan röra mig. Jag kan springa, hoppa, promenera, cykla, simma och till och med klättra lite försiktigt i berg om jag skulle vilja. Jag kan känna doft och smaker. Uppleva undret med naturen. Sätta ett frö och följa dess utveckling. Studera en myra som stretar med sin börda. Så liten och stark.

Tänk att kunna se och höra. Vilken lycka. Kunna höra vindens sus, havets vågor som slår mot stranden. Fåglar som sjunger. Barn som leker. Vuxna som leker. Målar, dansar, sjunger.

Det är livet. Livet kan ju vara helt underbart. Men så kommer den där stunden när någon kär lämnar detta jordeliv. Eller att man själv måste lämna. Så sorgligt.

Jag tror det är det svåraste med vårt liv. Att acceptera att vi en dag måste lämna detta jordeliv. För jag tror att om vi (jag) kan acceptera detta faktum så blir livet lite lättare?

Jag vet inte.

Vet bara att jag tycker om livet med både mörka och ljusa stunder. För så är livet. Dalar och toppar, ljust och mörkt. 

En ständig rörelse.